jag har lovat mig själv så många gånger.

Mitt humör rasar snabbt, jag kan må hur bra som helst sen på bara en sekund är jag helt down.. men sån är jag, låt mig vara sån. Låt mig vara ledsen, så blir jag glad igen, låt mig rasa , jag kommer resa mig igen.. Smärtan i kroppen kommer  aldrig försvinna, den finns där dag som natt, mardrömmarna, tankarna, rädlsan, finns där alltid... ofta vill jag bara lämna allt och gå, men vad skulle de hjälpa för? då visar jag bara att idioterna kan trycka ner mig?! Och de kan ni inte, jag är stackare än er.. de är er de är synd om inte mig.!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0