ADHD
Hon har lätt till tårar, skratt, irritation och ensamhet
Hon har för det mesta skyllt sin egen olycka på andra
Hon har alltid haft problem med relationer på arbetsplatser
Hon har alltid haft lätt för att bli deprimerad och ängslig
Hon har alltid undrat om någon förstår henne
Hon har alltid haft svårt för att behålla en käresta
Hon har alltid ursäktat sig själv
Hon har alltid haft en längtan om att få bli fri
Hon har alltid undrat om denna smärta ska förfölja henne livet ut
Kära, kära Carro... jag vet att det på sätt och vi är meningslöst med alla "Du vet var jag finns", "Hör av dig om du vill prata" o s v, eftersom INGEN kan någonsin leva innanför din hud, i din kropp med din hjärna. Jag förstår med förnuftet att ADHD är en ensam plats, som vi andra inte kan dela med dig, hur mycket vi än vill och önskar ta din smärta, om så bara för en liten stund, så du får må bra...<3 Jag kan bara hoppas du lär dig leva med det, hittar verktygen att hantera det liv som ju DU fått, precis som vi ala måste (mer eller mindre enkelt), så att ditt liv slipper vara en lång kamp, utan ett liv med fler glädjeämnen och segrar än nederlag. Du finns i mina tankar, hjärtat. Det vet du. Även om det inte direkt hjälper... Varm stor kram till dig. Och ett MVG+ för dikten...;-)
