carroknas

Jaha nu är 2011. shit asså. när jag tänker tbx på året som gått, vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. i början av året var allt en kamp, och jag såg inte rikigt ljuset förens jag gick ut nian med 6 VG och resten G. även om det var en stor lättnad för mig att sluta på snygga, rubbade det hela min trygghet, för där visste ja ändå vilka personer som fanns, och visste vilken skit man skulle gå igenom varje dag, där var allt inprentat, men jag kunde andas ordentligt bara en timme efter skolavslutningen jag kunde andas för första gången på hur länge som helst. det jag inte visste då var att kommunen och soc skulle "slå" ner mig igen. att dem skulle få  mitt självförtroende att rasa igen, var inget jag visste om. jag var lycklig, men tack vare dem var jag nere på botten igen. dem tyckte jag hade det bra hemma och hade klarat skolan för bra för att få ja till Halmstad. min enda räddning, mitt enda hopp, min enda utväg. (just då) sen när dem påstod att jag skulle börja i Östra Ljungby blev jag förbanad. jag hade ju inte ens sökt dit? jag gick hela sommaren och vänta på svar om halmstad, jag började jobba veckan efter vi slutat skolan, sen jobbade jag nästan 6 veckor. dem sista veckorna var tuffa, och jag förstår inte än idag hur jag hitta orken till att fortsätta jobba eller huvudtaget gå upp på morgonen.

Men iaf 1 och halv vecka innan skolan skulle börja hade vi möte på Östra Ljungbyskolan. Och jag kände mig väl mer eller mindra tvingad till att börja där. för annars ville dem sätta mig på IV? Jag trodde jag skulle smälla av när jag hörde det! Jag gick fan ut med 6 VG och resten G och jag hade VG i svenska och engelska. vafan har jag på IV och göra liksom ? och det värsta var att under hela tiden , kunde ingen jävel säga någonting om detta till mig. Ingen. Så jag började i Östra ändå. Hundinriktning. Jag fick ha Trixie med det var det som fick mig att stanna kvar. jag fick ett ansvar, ett måste, ett behov. och sen mina klasskamrater var ett jätte stöd! sen att jag gick in i ett jobbigt förhållande i början av skolan gjorde det inte lättare precis. men efter att ha tagit mig ur det, och min kropp sa till, så erkände jag att det inte var så bra i skolan och jag inte fick den hjälpen jag blivit lovad. efter 1 månad fick vi ett möte, helt sjukt bara det. och sen började jag på ART också någon gång under början föresten. Så efter mötet blev de lite bättre men sen blev de lov och efter lovet var det nästan som innan igen. efter ett möte till blev de lite bättre igen och sen kom ART och min sköterska från BUP ut till skolan, det var nu i slutet av terminen. jag tyckte det var bra för då fick alla upp ögonen. så nu får vi se hur det blir efter lovet. jag hoppas det blir bra. sen mitt i allt kaos stack min barndomsvän. den veckan sov jag inte mycket, och hitta liksom ingen lust. när hon väl kom hem igen, mådde jag skit. och har inte redigt hämtat mig från det. känner mig febrig, ont i huvudet, mår illa m.m. men det har ju oxå med att göra att jag bytat medicin, fy fan säger jag bara. Men den verkliga tacken att jag har stått ut hela året är tack vare min underbara mamma, pappa, bror, hund och sköthäst! Och nu i slutet min underbara pojkvän Markus. Utan dem skulle jag inte vara någonting. så många gånger jag varit nära att lägga av men jag har stannat kvar. När allting gått åt skogen har dem lyft upp mig. Ni är guldvärda! <3

det kommer fortfarande dagar då jag ångrar att jag inte gav upp allting tidigare, men nu vet jag bättre. det lönar sig inte att skära sig eller ta tabletter. problemen finns ändå kvar. det gäller att hitta dem där små saker som verkligen gör en glad. som lyfter upp en. Så jag tog mig igenom 2010 hur jag gjorde det, vete fan. . men jag fixar det mesta nu för jag har min pojkvän och familj bredvid mig. och några få vänner, som verkligen stöttar. <3

så Hejdå 2010 och hej 2011, jag hoppas på ett lättare år! :)